Om att möta en förtryckt nation

Personlig


wall-around-palestineAtt komma till Palestina var som att komma till en annan värld. Människor rör sig annorlunda, dom tittar på en annorlunda och dom beter sig annorlunda ovanför dig. Dom möter ditt blick, dom möter din hand, och dom möter ditt leende. Nyfikna, vackra och underbara. Det tar inte lång tid för någon bjuder dig på en kopp te, en åktur på bussen, et måltid – ofta innan man själv tänker på att det är tid för att betala. Förhoppningsvis får jag tid att åtgärda och åter-erbjuda senare.

Man möter alltså en värld vart människorna genuint önskar att möta människor, som är en rå kontrast emot det svenska och norska samhället jag är vand med vart man har nog med sig själv. Varje dag är en bombardering med intryck som man inte alltid vet hur man ska tolka, hur man ska förstå, hur man ska hantera. I det ena ögonblicket diskuterar man Mohammeds fyra barn, hans trädgård med oliver, hans fru och deras vardagsliv, i det andra ögonblicket delar Ahmad med sig om när Israelisk polis slog ner hans brorsa, hans morfars upplevelse av att bli fördriven från sitt hem i det som nu är Israel, om hur det är att veta att han varenda dag måste få godkännande från Israeliska soldater för att röra sig fritt i sitt eget land.

Man ser själv den jävla väggen på väg från flygplatsen till sitt nya hem, ‘The Apartheid Wall’, där den ruvar 5 meter över marken och skiljer gamla Jerusalem från officiella Jerusalem, skiljer Israel från Palestina, skiljer mellan frihet och förtryck. Man korsar själv “checkpoints” mellan olika städer som – även om dom inte stannar bussen och frågar efter ID-papper och kollar mina grejer – minner om att min frihet inte är äkta frihet, det är någon annans beslut om att tillåta mig att känna mig fri. Vartenda sekund kan dom ändra sig. Varje gång vi åker från vårt hem till en annan stad, finns det en möjlighet för att kontrollpunkten är stängd, och vi måste vända.

Förtrycket är inte som jag trodde. Jag trodde soldaterna skulle vara över allt. Jag trodde man varje dag skulle få frågor om sitt pass, varför en är här, vad en gör – men så är det inte. Dom frågar mig “You turist?” och låter mig vara om jag svarar “Yes”, samtidigt som dom kollar allt min polare Anees har med sig. Dom bygger ut bosättningarna och tar mer och mer land från Palestina, dom nekar Palestinier att resa ut av landet, även att besöka Israel, om dom har fel färg på ID-papperen. Dom använder blykulor mot människor som kastar sten på dom, och veckan vi kom till Palestina sköt dom en 20-årig kille i samma flyktingläger som jag skall ha UNRWA-praktik i. Senare gick jag i en minnesstund för honom. Senare gråt jag i hans begravningsceremoni, då 300 människor tittade på när hans vänner och familj sjöng, dansade, talade och skrek ut sin frustration och sin medömkan till hans efterlevande familj.

Att komma till Palestina var inte som jag trodde. Kvällarna spenderar jag ofta för mig själv, trött och i behov av att vila efter en dag med intryck. Att inte ens kunna gå till affären utan att “alla” vill säga “Hi/Howdoyoudo/Howareyuuuu/Watsyårname” till en, att alltid vara i någons blick, att alltid få frågor och beröm, tacksamhet och beundran, är på ena sidan underbart, men också vansinnigt tröttande. Jag är vit, jag är man, och jag är speciell. I lägenheten har jag 0-tempo, ute bland människor är det 100. Kontrasten är enorm.

Och hela tiden finns förtrycket, kanske mer som en skugga än som en vikt, men hela tiden där.

[Min første svenske bloggpost, fordi teksten først ble skrevet i en svensk sammenheng]

No Comments

Legg igjen et svar

Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>




Bloggurat